PicturePerfect by Sofie

När jag var liten växte jag upp med kompisar som oftast var yngre än mig. Jag brukade leka med grannflickan som säkert var 6 år yngre och märkte ingen stor skillnad. Förstod inte riktigt varför man ska ägna tiden åt att sminka sig och jaga killar när man kan leka med Pokemon och sjunga karaoke. Dock växte jag upp ganska fort och fick ofta höra att jag både såg ut och betedde mig mycket äldre än vad jag egentligen var. Självklart har jag, precis som alla andra, en mycket omogen och barnslig sida som kikar fram då och då och jag kan inte hjälpa att känna mig väldigt liten. Det hjälper dessutom inte att jag har en fem år äldre pojkvän som jämt roar sig med att kalla mig ”bebis”, ”lillen” och ”skitunge”…

En av mina största inspirationer har självklart varit mina äldre syskon och min mamma som i princip har lärt mig rätt och fel genom livet, på deras egna sätt. Det händer ofta att jag försöker se upp till de som är äldre och på så sätt skyndar mig att växa upp. Känner mig så liten när jag tänker på att jag endast går på gymnasiet när de flesta av mina vänner jobbar, studerar på högskolan eller skaffar barn… Men när jag tänker efter så har jag egentligen det som de flesta vill ha. Vem vill inte vara arton år, kär som ingen annan och ha alla dörrar öppna framför sig? Det kanske inte är så dumt att vara liten ibland.

Bra att vara barnslig ibland!